Utvecklingssamtal och höstdikt!
I morse var vi på utvecklingssamtal på T's förskola och det gick "bra" i den meningen att den underbara pedagogen som T haft sen hon började vid 1 års ålder bara hade gott att säga om vår tjej. Det var jättevärmande att höra såna fina adjektiv och utlåtanden om sitt barn. Det stärker föräldrasjälvförtroendet enormt. Ofta känner jag mig så otillräcklig, trött, oentusiastisk och hemsk som låter henne vara långa dagar på dagis för att jag "måste" jobba. Inte alls som någon bra förälder och/eller förebild alltså men kanske gör man något rätt i alla fall. Eller så är T en sån fantastisk person ändå, trots dåligt mammainflytande? 
Efteråt tog jag en promenad längs Erstaviken i jakt på dagens 10 000 steg. Jag blev stoppad av en äldre man ute på (långsam men ändå) joggingtur som presenterade sig glatt och berättade att han var född 1920, alltså 88 år. Mannen ville gärna läsa en höstdikt för mig och det fick han göra. Jag lade på minnet vem som skrivit den men glömde naturligtvis bort det inom 5 minuter, kanske dyker det upp igen så kan jag dela med mig av förmiddagens poetiska upplevelse.
Idag måste jag göra bokföringen för R's företag. Inte lika poetiskt. Jag sparar det alltid till sista minuten. Usch...
Ha en bra dag!
